Utan Filter

Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på senaste tiden. Mina bonusbarn har efter en längre period av kaos fått flytta sitt boende till sin mamma. Det här känns väldigt tungt av många olika anledningar som inte är min plats att berätta men nu får det vara så. Förhoppningsvis så blir det bra för barnen då det är det som är det viktigaste. Det jag kan berätta, min del i det hela är det här. Barnen åkte till sin mamma när sommarlovet började och skulle då vara där 2 veckor. Dagen innan de åkte så var jag ute med min sambos äldsta dotter i skogen vi gick och pratade som vanligt och allt var bra. Barnen åkte till sin mamma och vi fick inte se dom igen förens dagen innan skolorna började igen. Sen barnen kom hem så har dom hatat både mig och deras pappa, dom har hatat den här staden och allt som har med oss att göra. Här ska tilläggas att vi har inte pratat med barnen under sommaren eller träffat dom men ska då på något vis fått dom att hata oss. Vårat liv har varit ett helvete rent ut sagt den här tiden. Förra helgen eskalerade det här till den nivån att vi inte längre hade något annat val än att ge efter för den här behandlingen för att skydda resten av våra barn. Det ska tilläggas att vi har pratat med polis, socialtjänst och andra instanser nästintill dagligen under den här perioden men inte fått gehör för något egentligen. När beslutet att låta dom flytta fattades så skulle flytten över till den andra skolan ta en vecka. Vi var orolig för hur den här veckan skulle te sig men då hände något.

Barnen ringde mig när dom var ute en eftermiddag och berättade att de hittat en katt som var extremt mager och de var oroliga att han var hemlös. Jag mötte upp dom för att titta på kissen och han var så extremt mager. Varenda ben kändes när man klappade honom och han var otroligt kelig och lättskrämd. Jag bestämde mig för att vi skulle ta med honom hem och försöka få någon att kolla efter ett chip. Vi fick kontakt med en kvinna som arbetar med just hemlösa katter här i Katrineholm. Vet dock inte om arbetar är rätt ord för jag är väldigt säker på att hon gör det här utan att få betalt. Jag är så otroligt glad att det finns människor som henne i världen som hjälper de djur som är helt utelämnade åt människans nycker. Hon kom hem till oss och konstaterade att det rörde sig om en ochippad och okastrerad hankatt. Då det är lag på att chippa katter och kastrera dem om de ska vara ute så var han helt enkelt hemlös. Vi fick vara jourhem till honom i några dagar tills han kunde få plats på ett annat jourhem och det här gjorde våran sista vecka tillsammans meningsfull. Vi fick samarbeta som familj och göra något bra tillsammans. Vi tog hand om den lilla herren och hjälptes åt att vara med honom. Jag vet inte vad jag tror på när det kommer till religion och dylikt men visst tror jag på någon form av högre makt. Gurkan (som barnen kallade honom) kändes som att han var skickad av någon högre makt för att skänka oss en sista bra vecka. Ni får en bild på Gurkan här. Gosigaste kissen han är saknad här hemma.

Skolan har varit extremt tung på senaste tiden. Det är mycket läsning i den nya kursen som heter ¨Människors levnadsvillkor och det sociala verksamhetsfältet¨. Jag är ju väldigt intresserad av det vi nu lär oss vilket hjälper mycket. Hade jag inte varit det hade jag nog hoppat av haha 🙂 Igår hade vi ett seminarium som handlade om våld i nära relationer. För er som inte vet så är ett seminarium ett lärotillfälle där vi har förberett oss innan i våra arbetsgrupper och sedan träffar vi några till arbetsgrupper (i den här kursen består seminarium grupperna av tre arbetsgrupper) och går tillsammans igenom det vi har lärt oss angående det här ämnet. Ibland så har vi i fått göra presentationer som vi sedan redovisar för resten av gruppen men just nu så arbetar vi genom att bara diskutera i tvärgrupper och sedan i slutet av seminariet så berättar vi lite kort för hel gruppen om vad vi har diskuterat. Hittills i den här kursen så har vi gått igenom barnavård, ekonomisk utsatthet och våld i nära relation. Som sagt väldigt intressanta ämnen men också väldigt tunga ämnen. Man blir lite ställd ibland när man förstår hur mycket ansvar man kommer ha sen ute i arbetslivet. Bara det faktum att vi ska kunna snappa upp någon som är våldsutsatt och sedan få den personen att känna sig tillräckligt trygg och skyddad för att våga berätta vad han eller hon är utsatt för gör mig lite mörkrädd. Men jag litar på mig själv och på min förmåga och jag tror att när den dagen väl kommer så kommer jag ha de verktyg jag behöver för att klara den uppgiften.

Det händer mycket i livet och det är dumt att streta emot så jag tänker försöka att bara flyta med och göra min grej. Stress är inte bra för någon och ofta så tror jag att mycket av den stress man bär på egentligen är helt onödig. Det var en klok man som sa till mig en gång att av varje dag så kan man kontrollera ca 2 % resten får man överlämna till universum. Det är när man försöker att kontrollera de 98% som man egentligen inte har någon möjlighet att kontrollera som man börjar må dåligt och blir sjuk. Life will go on helt enkelt! Men nu ska jag fortsätta läsa i min litteratur och förbereda mig för seminariet om ekonomisk utsatthet som vi har i eftermiddag. Någon annan som längtar efter helgen?

Väl mött!

Cordelia

Okej jag erkänner jag börjar helt ärligt få kalla fötter angående att skriva om mitt liv som tonåring. Det här är en tid i mitt liv som jag verkligen drar mig för att besöka. Gud jag önskar att jag inte mindes något ifrån de här åren men tyvärr är inte minnet selektivt. Okej kom igen ingen minns en fegis.

När jag var 13 år så flyttade min mamma, jag och våran hund till en ort utanför Katrineholm som heter Sköldinge. Det var inte det bästa beslutet av min mamma att flytta mig ifrån stan. Det isolerade mig ifrån de få vänner jag hade. Mitt enda skarpa minne ifrån min tid i Sköldinge är då jag var i en konflikt med min mamma om något. Min mamma satt i köket och jag var i vardagsrummet och vi skrek och gapa till varandra och jag blev riktigt arg och smällde igen dörren till vardagsrummet och skulle sedan sparka till dörren men sätter foten rätt igenom en glasruta som fanns i dörren. Det gjorde inte ont alls vilket gjorde att jag tänkte sätta ner foten och gå till soffan men något tog emot och jag kunde inte sätta ner foten. Jag såg då att jag hade en gigantisk bit glas som stack ut från foten och smart som man är som 13åring så drog jag ut den och satte ner foten och då såg jag att jag även hade en gigantisk bit glas som stack ut ifrån ovandelen av foten så jag drog ut även den och det kom så mycket blod. Min mamma kom och skrek och lyfte upp mig och bar mig till soffan och lindade in min fot i något tyg och sprang sedan till telefonen och ringde ambulans. Jag kommer ihåg att hon grät och var orolig. Jag satt i soffan och tittade helt förbluffad på min fot och funderade på varför det inte gjorde ont. Jag förstår nu att nerverna antagligen var helt av för en nerv har läkt fel så den sticker upp på foten vilket orsakar att jag får ont när något kommer åt den. Jag har även väldigt dålig känsel i min fot vilket gör att jag ofta får blåmärken och sår på foten utan att veta hur de kommit dit.

Vi flyttade senare tillbaka in till stan. Det måste ha varit när jag var 14år. Här spårar min berättelse totalt vilket också gör den svår att berätta. Min mamma var vid det här laget väldigt dålig. Som jag minns det så låg hon mest och sov. Jag levde mitt liv hur jag än ville. Vi bodde i extrem misär mitt rum var mer soptipp än rum. Jag vet att jag hade många tonåringar hemma hos mig som garanterat bara såg mig och mitt hem som en plats där man kunde supa och bete sig utan att någon vuxen la sig i. Det var mycket alkohol och jag började även röka. Min mamma rökte ju inne hela min uppväxt så känns som typ ett mirakel att inte jag började med det förens vid den här tiden. Jag började även sno av min mammas tabletter ibland för att döva min egen ångest. När jag var 14år utvecklade jag även ett självskadebeteende och började skära mig. Till en början så var det här något socialt, jag hade kompisar som gjorde så och ville väl känna mig som en i gänget. Men det tog inte lång tid innan det blev så mycket mer. Den fysiska smärtan tog bort en del av min ständiga psykiska smärta och för en liten stund kändes allting lättare. Det här blev bara värre och värre. Även killar blev ett sätt att bedöva smärtan och känna att jag tjänade någon form av syfte. Min tillvaro kändes totalt meningslös. När jag var 15år så var verkligen mitt liv totalt kaos och någonstans under sommaren blev vi vräkta då min mamma inte betalade hyran. Allting jag ägde slängdes. Alltså skit i materiella saker som möbler och elektronik men verkligen allt slängdes minnen från min barndom, foton och allt dylikt. Jag hade bland annat ett enda videoklipp på mig som liten och även det försvann.

Vi bodde ett tag hos min mammas bekantskap men fick sedan en jour lägenhet av socialtjänsten. Hur länge vi bodde där vet jag inte riktigt. Jag vet att min mamma någonstans i allt det här fick en briljant idé att vi skulle flytta tillbaka ner till Falkenberg så vi åkte ner dit en period för att leta lägenhet men av någon anledning så blev det inte så och vi återvände upp till Katrineholm och vår jour lägenhet. En morgon blev jag bryskt väckt av socialtjänsten som berättade att min mamma fått åka iväg akut och blivit inlagd och att jag skulle tas till ett jourhem. Jag kan inte förklara med ord vad den här upplevelsen gjorde med mitt 15åriga jag. Min mamma, hur sjuk hon än har varit under min uppväxt, var hela min värld och hela min trygghet. Våran hund tog dom till ett hund hem i Trosa. Det var en manlig socialsekreterare som skulle köra ut mig till mitt jourhem och han hade haft kontakt med oss under en längre period så jag visste vem han var. Han informerade mig om att jag fått ett LVU så att det var ingen mening att försöka rymma. Jag kommer ihåg att jag lovade att bete mig om han fixade cigg åt mig vilket han gjorde så sen bar det av ut till Björkvik utanför Katrineholm. När jag kom fram så fick jag mat vilket jag minns enbart av den anledningen att det fick mig att inse hur hungrig jag varit. Jag grät hela natten och jag var så otroligt orolig för min mamma.

Då det här inlägget har tagit mig veckor att få klart (av många anledningar) så kommer jag nu att skriva på ett annat sätt. Jag kommer fortsätta min berättelse men bredvid andra inlägg då det finns mycket jag vill dela. Min berättelse här är som ni ser inte speciellt ingående eller detaljrik utan mer en översiktlig bild av min resa. Jag skriver på en mycket större text som går mycket mer in på djupet men det är ett stort projekt som i slutändan lär landa i någon form av bok. Då den är väldigt detaljrik så kommer jag inte visa den för någon innan mina egna barn är så pass vuxna att dom kan ge mig en tumme upp för det. Det är förvisso min barndom men jag är ändå deras mamma och vill inte att dom ska känna skam på något vis. Så för att summera det kommer fler såna här inlägg men det kommer ta ett tag. Till dess så får ni läsa om mitt liv idag.

Väl mött

Cordelia

Godkväll!

Hoppas de som läser haft en bra dag. Idag tänkte jag berätta lite om mitt liv i åldern 10-12år. Återigen så har jag inte mycket minnen av den här perioden men ska berätta det jag minns. När jag var 10år så fick jag och min mamma en hund. Min mamma namngav honom Ludwig efter Ludwig van Beethoven vilket alltid hade varit hennes favorit kompositör. Vi kallade honom för Ludde. Ludde blev en trygg punkt för mig någon som alltid fanns där när livet var svårt. Jag minns ett fint minne mitt i allt det här när min mamma och jag var ute och gick i skogen på vallarna i Falkenberg och Ludde sprang fritt. Han sprang förbi oss som en pil och väntade på oss längre fram och sen gjorde han samma sak igen när vi hann ikapp honom. Jag minns att min mamma och jag skrattade mycket för att vi tyckte att han var så söt och tokig. Det känns på något vis som ett väldigt normalt barndomsminne vilket gör det väldigt utstående och malplacerat i min hjärna. Men det är ett minne jag vårdar ömt i mitt hjärta. Jag förstår om ni tänker att min mamma inte visade mig kärlek och så men det vill jag ge henne hon har varit en otroligt kärleksfull mamma trots allt hon haft med sig i bagaget och jag har aldrig i hela mitt liv tvekat en sekund på att hon älskar mig. Min mamma hade möjligtvis inte förmågan att ta en praktisk föräldraroll men känslomässigt var hon allt man kan önska och lite till.

Jag minns inte mycket av skolan i Falkenberg mer än att jag tyckte att det var jobbigt att gå dit då jag aldrig kände mig som en del av det sociala. Barnen som var jämnåriga med mig fick mig bara att känna ett stort utanförskap. Återigen som att jag pratade ett annat språk både kroppsligt och talat. Detta resulterade i att jag kände mig otillräcklig. Mina vänner i skolan var yngre och få till antalet. Jag hade även två vänner som var ett år äldre än mig men jag har inget minne av att vi umgicks i skolan varför vet jag inte. När jag var 12år så fick jag även smak för alkohol första gången. Jag minns att jag tyckte att det var så skönt att alla tankar blev tysta när man var berusad. Jag hade gått med ångest attacker och ständig oro så länge jag kunde minnas och så helt plötsligt så stängdes allt bara av och det blev tyst och oron försvann. Det sociala kändes inte svårt alls och det var det som blev mitt fall i mina tonår att jag försökte självmedicinera bort allt dåligt i mitt liv med alkohol.

Vi flyttade mycket också under min barndom ofta för att vi blev vräkta. Det är inte jätte konstigt då pengarna försvann på mediciner då är det klart att annat blir lidande ekonomiskt. Allt som allt flyttade vi 4 gånger om jag minns rätt under mina 12 första år i livet varav en av gångerna var upp hit till Katrineholm. Jag minns att jag grät när vi skulle åka upp hit för flytten men jag minns inte om jag såg fram emot den eller inte. Just där och då den dagen så saknade jag redan mina få vänner som jag hade och tror det var det som fick mig att gråta. Väl häruppe så tog mitt liv en ännu mer negativ vändning. Att komma till en sörmländsk klass ny i årskurs 6 med en halländsk dialekt är inte direkt en hit om man vill passa in. Jag kommer ihåg att jag blev otroligt retad för min dialekt. I början försökte några tjejer i klassen ge det en ärlig chans och lära känna mig och få mig att känna mig välkommen men det var svårt. Jag har som sagt inte anlag för det sociala och har svårt att skapa nya kontakter. Men en dag var det en lärare som föste ihop mig och en annan tjej en dag efter att vi varit och åkt skridskor och i den tjejen fick jag min första riktiga vän häruppe. Vi var väl båda två lite utanför och udda eller vad man ska säga så vi täckte varandra helt enkelt. Jag minns att jag tyckte det var pinsamt att ta hem vänner för att det var kaos i våran lägenhet. I våran första lägenhet häruppe så hade vi liksom inget vardagsrum ens utan det rummet fick agera en mix av mitt sovrum och förråd typ. Min mamma kommer jag inte ens ihåg var hon sov men antar att hon måste ha haft ett sovrum.

Alltså när man ser vad man skriver så känns det liksom skratt irriterande kan ni förstå hur jag menar? Liksom vem lever såhär? Ja jag gjorde det uppenbarligen men idag är jag långt därifrån. Men jag drömmer fortfarande konstiga drömmar ibland om min barndom men jag vet inte om det jag drömmer är riktiga minnen om sakerna har hänt eller om det bara är något hopkok. En psykolog sa till mig en gång att jag kommer inte må bättre av att gräva fram dom här minnena utan att jag behöver blicka framåt istället men vet ni vad borde inte det vara mitt beslut? Jag tror ju att allt som jag upplevt ligger och skaver på mig hela tiden är det då inte bättre att gräva upp skiten, ta sig en titt och bearbeta så att man sedan kan ta sig vidare på riktigt? Det tror jag i alla fall. Jag ska börja med den absolut jobbigaste delen imorgon och det är mina tonår. Jag hoppas alla mår bra och att ni tar hand om er och era kära.

Väl mött

Cordelia

Idag tänkte jag påbörja min berättelse om mitt liv. Jag tänkte börja med den kortaste men ändå svåraste delen vilken är min början. Anledningen till att den är kort är helt enkelt för att jag inte minns mycket av mina 12 första år i livet. Jag vet inte om det här är något vanligt förekommande liksom att alla har det så men för min del så minns jag bara några få händelser av mina 12 första år. De flesta minnen har jag från de perioder min mamma och jag spenderade här uppe i Sörmland hos min mormor och morfar. Och konstigt nog så är de minnen av min mormor och morfar och inte så mycket av min mamma.

Min mamma och jag bodde alltså mina 12 första år i Falkenberg. Min första levnadstid så bodde vi på ett sorts stödhem för föräldrar med barn tror jag. Min mamma flydde från min pappa när hon fick reda på att hon var gravid då min pappa hade ett alkohol- och drogmissbruk och blev väldigt våldsam när han var påverkad. Min mamma beskrev det som att min pappa hade två personligheter en när han var nykter som var den absolut mest underbara man hon träffat och sen hade han en personlighet när han var påverkad som var rena motsatsen. Min pappa hade ett flertal gånger misshandlat min mamma och hotat henne till livet och hon visste att om hon stannade med honom så hade med största sannolikhet varken jag eller hon överlevt. Min mamma led större delen av sitt liv av psykisk ohälsa och hade missbrukat olika tabletter till och från sen unga år. Så när jag föddes blev det alltså ett stödhem i början. Jag minns ju såklart ingenting ifrån den här perioden men jag har läst anteckningar ifrån stödhemmet i vuxen ålder då jag begärt ut dessa handlingar och min mamma beskrivs ju där som att ha en aning svårt att hantera sin föräldraroll. Det var bland annat något om att jag legat och skrikit men min mamma hade inte vaknat på grund av sin sömnmedicin vilket orsakade en otrygghet hos mig. Men då hade dom kommit på att jag kunde sova i min mammas säng och då hade det blivit bättre.

Mitt allra första minne är att jag går omkring ute på min mormor och morfars gård i blöja och att jag hamnar bland en massa brännässlor. Min mormor satt mig sedan någonstans och baddade mig med något medel som jag misstänker nu i vuxen ålder kan ha varit salubrin. Även mitt andra minne är ifrån mormor och morfars gård men är en dröm. Jag drömde att jag gick på deras väg som gick ifrån landsvägen ner till gården och att det var natt och helt plötsligt så dansade det massor av skelett på deras gärden som löpte längs sidorna av vägen. Jag har en hel massa små minnen av min mormor och morfar. Jag minns att morfar brukade låta mig vara med när han snickrade och att han gjorde väldigt vackra möbler av trä. Jag minns att mormor lät mig vara med och baka och att hon brukade ta med mig och plocka blommor och bär på sommaren. Min mormor och morfar var helt otroliga och det är därifrån jag lärt mig det mesta om hushåll. Min mamma kunde också sköta ett hushåll och i perioder när hon mådde bättre så hade vi det väldigt fint hemma. Men i de perioder när hon mådde dåligt så förföll vårat hem väldigt mycket. Tänk extrema samlare lite så.

Men återigen till Falkenberg mitt tidigaste minne därifrån är nog när jag var ute på våran gård och lekte med en leksaks hund jag fått som kunde gå och skälla (vet inte alls vem jag fått den av) då kom det ett äldre barn och slog mig och tog hunden. Jag kan inte ha varit gammal typ 3-4år kanske. Men något jag har börjat reflektera över på senaste tiden är vad jag gjorde själv på gården. Vart var min mamma liksom? Det låg en å bara ett stenkast från där vi bodde så känns ju som bara en ren tur att jag lever idag. Vi bodde på den här tiden i ett område som var minst sagt socialt utsatt. Jag minns en dag när min mamma kom till min förskola (eller dagis som det hette på den tiden). Jag minns att hon var rädd och betedde sig jätte konstigt och att hon senare sa att hon sett min pappa på stan. Jag minns inte alls om hon berättade det för mig eller någon vän eller hur jag fick reda på det. Men minns paniken hon hade. Nästa minne jag har är ifrån när jag var 7år tror jag. Jag var ute och cyklade med kompisar och cyklade rätt in i en parkbänk och flög över hela bänken och skrapade ansikte och allt i marken. Jag minns även att det började brinna i vårat hus vi bodde i på den här tiden. Vi bodde i ett radhus med ett litet förråd under huset på utsidan och där hade någon gått in och tänt på. Jag vet att jag blev väckt av en granne som slet ut mig ur huset. Jag tror att det har satt spår för jag kan fortfarande vakna ibland och inbilla mig att jag känner röklukt.

Jag minns många jobbiga händelser under kommande 4 år när jag var mellan 8-12år. Jag vet att min mamma slet ut mig ibland på nätterna för att vi skulle leta fimpar. Hon la det mesta av sina pengar på sina tabletter men var även rökare så detta gjorde att hon på nätterna brukade gå runt och leta fimpar, ta med dem hem, torka dem och rulla nya cigaretter av tobaken. Jag minns hur otroligt pinsamt det här kändes även fast jag var så liten. Det var liksom verkligen inte människovärdigt på något vis. Hon brukade även ta med mig ut vid tolvslaget kvällen innan hon skulle få in pengar på kontot så vi kunde stå inne på macken vid tolvslaget och handla när pengarna kom in. Även detta kändes otroligt nedvärderande och när jag tänker efter så är det kanske inte så jätte konstigt att man har dålig självkänsla än idag. På det här så fanns det verkligen inga regler alls hemma och det var nog ofta jag som styrde vilket jag även fått bekräftat i dokument från socialtjänsten. Jag var uppe halva nätterna ofta och kollade på filmer med mamma. Jag gjorde vad jag ville och när jag ville tror inte min mamma orkade kämpa emot mig. Skolan började strula och jag gick inte dit efter ordning. Jag vet att det fanns lärare som verkligen gjorde sitt yttersta för mig hämtade mig på morgonen med mer men det gick inte ändå.

Min mammas missbruk eskalerade och jag har ett minne när jag hittade henne sovandes i sin mat och jag minns att jag fick panik för jag trodde att hon hade dött. jag tror jag kan ha varit 8år ungefär då. Så jag gick fram och vände hennes ansikte utåt så hon kunde andas och försökte väcka henne men det gick inte men till slut såg jag att hon andades så då lämnade jag henne där. Efter det så började jag alltid säga god natt, sov gott, dröm fina drömmar, vakna glad och pigg imorgon bitti och dö aldrig, amen. Till mamma varje kväll innan jag somnade. På det sättet så trodde jag att hon skulle överleva natten. Jag tror det här är grunden för mitt katastrof tänk att alltid ha varit så otroligt orolig för min mamma som liten. Jag känner att åren mellan 10-12år sparar jag till imorgon då det här känns otroligt befriande att skriva om men det tar också mycket på hjärnan att gräva i det här. Men jag är inte längre rädd för att bli dömd för mitt förflutna. Jag tänker berätta utan filter om mina upplevelser och om någon vill döma mig för det eller tänka mindre om mig så är det helt okej. Jag ska bli fri!

Jag hoppas att du som läser har en bra kväll!

Väl mött

Cordelia

Någon som känner igen sig i uttrycket socialt obekväm?

Hela mitt liv har jag känt mig socialt obekväm kan liksom inte säga det bättre än så. Känns alltid som att jag pratar ett annat språk än alla andra människor både talat och kroppsligt. Måste alltid övertänka allt jag ska säga och göra, vända och vrida på det hundra gånger innan jag öppnar munnen. När jag väl har uttalat mina ord så känns det som att jag sagt något konstigt och som att alla tycker det också så då måste jag älta det hundra gånger om. Det här gör ju säkert att jag även framstår som någon som är svår att prata med eller som att jag är tystlåten och inte gillar att prata men så är det inte. Eller alltså självklart förstår jag att jag är svår att prata med men det handlar mer om att man måste lära känna mig. Jag har inte många vänner, tre stycken har jag som jag verkligen kan säga med handen på hjärtat alltid kommer vara mina vänner och de är dessa tre personer som verkligen har lyckats komma under mitt skal.

Jag är en tänkare. Jag tänker mycket alltså vi snackar för mycket. Men jag tror att många tror att det är tvärtom att jag inte har saker att säga men jo jag har massor att säga men sanningen är att ofta resulterar mitt övertänkande i att jag bestämmer mig för att det jag tänkte säga inte är bra, eller inte smart nog, eller helt enkelt bara för konstigt, inte relevant och så vidare och så slutar det med att jag inte säger något.

Att vara social med personer som jag inte känner eller som jag inte känner så väl tar en hel massa energi av mig. Alltså i den grad av att jag är helt dränerad när jag kommer hem och kliver innanför dörren. Det som verkligen inte alls går ihop i min värld är när jag väl beskriver det här för människor och dom säger saker som att ¨Nej men det hade jag inte kunnat tro, jag tycker du är väldigt social¨. Det känns ju skönt att det kanske inte märks så mycket som jag tror men samtidigt så misstänker jag att det är just det här som dränerar mig att jag hela tiden försöker dölja mina brister i sociala miljöer. Är det någon som upplever någon liknande problematik som har fått någon förklaring till vad det beror på?

Jag försöker hur som helst att kämpa med det här varje dag men det gör mig fruktansvärt trött. Jag har alltid hört att exponering ska fungera mot det mesta som sitter psykiskt så jag tänker att så även ska vara fallet med det här. Så på senaste tiden har jag verkligen försökt utmana mig själv. Sist när jag och min arbetsgrupp skulle redovisa ett arbete på en färdighetsträning så valde jag medvetet att redovisa en slide själv på powerpoint presentationen trots att jag hade chans att redovisa en slide med någon men jag såg det som ett tillfälle för träning och exponering. Men när jag stod där och skulle redovisa så försökte jag tänka på andningen och att hålla mina händer framför mig hand i hand för om jag låter händerna vara fria så har jag märkt att jag har för vana att börja göra konstiga överdrivna gester med dem när jag är nervös. Jag kan inte säga att det gick bra för mitt hjärta slog så hårt och fort att jag nästintill hörde dunkandet i öronen och kinderna blossade upp så att det kändes som dom brann men jag läste upp min text. Möjligtvis på tok för fort och lite stapplande men jag gjorde det! Jag tänker överkomma den här spärren jag har i mitt huvud för jag vill få en chans till ett socialt liv där jag inte ständigt oroar mig för att allt jag säger och gör är fel. Är det någon som vill kämpa med mig? Någon som har något bra tips att dela hur du brukar göra i såna situationer?

Väl mött

Cordelia

Jaha här kör vi då inlägg nummer ett. Jag har gått i flera månader och tänkt på att jag skulle vilja dela med mig av till världen men nu när jag väl sitter här och ska skriva så känner jag mig väldigt tom i huvudet är inte det rätt typiskt? Jag tänker att jag ska göra det simpelt för mig och köra en lite mer grundlig presentation och en liten status på vart jag befinner mig idag.

Mitt namn är Cordelia, jag är en kvinna på 35år ifrån natursköna Sörmland. Jag har en sambo, 4 biologiska barn, 2 bonusbarn och 2 katter. Mina biologiska barn är två söner på 4år och 9år och två döttrar på 11år och 13år. Mina bonusbarn är två bonus döttrar på 11år och 13år. Katterna är av rasen Ragdoll då min sambo är extremt katt allergisk men tål just den rasen. Vår ena katt är en hona och är 1år och heter Ciri sen har vi en herre på 2år som heter Bosse. Min sambo är 32år och heter Elia. Detta är väl egentligen ingen direkt jätteviktig info men jag gillar att vara öppen och tänker att ska någon få en chans att förstå mitt kaos så behöver den förstå helhetsbilden haha. Som ni förstår så kan ett hem med så många barn lätt förfalla i kaos om man inte är extremt duktig på att orientera sig i kaos och är duktig på att strukturera (vilket jag är) men vissa dagar blir ändå inte som man tänkt sig. Vi bor dessutom i en lägenhet vilket inte är optimalt med en så stor familj men en vacker dag ska även jag äga mitt eget hus det är ett löfte till mig själv.

Jag föddes i Falkenberg och bodde där tills jag var 12år då ville min mamma flytta tillbaka till sina rötter och tog mig upp hit till Katrineholm. Min mamma var på många vis en underbar mamma och älskade mig efter bästa förmåga men hon var också en tablett missbrukare med psykisk ohälsa i grunden. Det här har tagit mig så här många år att våga skriva om öppet. Och ger mig fortfarande lite dåligt samvete. Jag har alltid känt att jag på något vis förråder min mamma genom att erkänna för andra att hon hade ett missbruk vilket inte är logiskt alls för jag tror att alla som träffade min mamma när jag växte upp kunde se att hon hade någon form av missbruk Men ändå det känns som att jag genom att bekräfta det förråder henne men jag står vid en punkt där jag tror att ända sättet för mig att ta mig framåt är att erkänna det högt eller skriftligt i det här fallet och att få berätta min historia utan filter. Min mamma lever inte längre hon gick bort 2016 utav sin hjärtsvikt. Hon skulle inte vilja att jag bar på det här ensam det vet jag för hon älskade mig. Jag hade en psykolog som sa till mig en gång att en missbrukare må älska sina barn men dom älskar alltid drogen mer och ja det är sant mycket av min barndom offrades för att min mammas kärlek till drogen var större än kärleken till mig men jag har ändå alltid vetat att hon älskat mig.

Jag minns inte jätte mycket av min barndom. Dom flesta minnen jag har kommer efter att vi flyttade upp hit resten är suddigt och svårt att avgöra vad som stämmer och inte. Min pappa fanns inte i mitt liv förens jag var 18år. Min pappa har suttit större delen av sitt liv på anstalter av olika slag. Det går inte ens att beskriva min pappas barndom med ord det finns liksom inget ord som täcker upp för vad han fick genomlida som barn. Men tro mig när jag säger att jag klandrar inte min pappa alls för vad han gjort i sitt liv inte heller för att han inte funnits där när jag växt upp. Min pappa har obotlig cancer och inte lång tid kvar att leva. Efter hans liv så ville jag att han skulle få en lugn bortgång som att få somna på äldre dagar och inte vakna mer men det här är inte alls så. Ibland är ödet grymt och det är svårt att förstå meningen med det.

Jag håller för nuvarande på med en rättsutredning i skolan då jag studerar till Socionom. Vi läser just nu en kurs i juridik som är väldigt tung skulle jag säga. Men vet ni vad jag gillar juridik! Vem hade kunnat tro det liksom men jag är inte riktigt nöjd med hur vårat rättssystem fungerar alla gånger. De ämnena jag fastnat mest för i skolan är juridiken och politiken hm undrar vad det kommer sluta som för yrkesroll. När jag började mina studier så var jag 100% säker på att jag skulle bli skolkurator till högstadieelever men nu är jag inte säker på alls vad jag vill bli. Det finns så många yrkesroller som låter spännande när man är utbildad socionom så kan verkligen inte bestämma mig än. Jag tror ödet får bestämma haha. Det är svårt att tro att någon som hoppade av skolan i åttan nu studerar till socionom på universitet men allt går om du är villig att kämpa och kämpa har jag gjort. Jag kämpar varje dag för att gå upp ur sängen, för att vara social, för att vara en funktionell del av samhället, för att ge mina barn allt jag inte fick när jag växte upp, för att vara en bra medmänniska och så vidare.

Det här blev mest ett rörigt första inlägg tror jag men ska försöka strukturera upp det bättre framöver. Jag kommer fortsätta berätta min historia utan filter och jag kommer fortsätta dela med mig av min vardag och min kamp. Och är det någon som hittar hit och läser det här så får du gärna berätta något om dig också om du vill. Vi är starkare tillsammans! Och berätta gärna vad ni vill läsa mer eller mindre av i framtiden.

Väl mött!

Cordelia